Kan jag så kan du!

Hur ofta får man inte höra frasen "Kan jag så kan du"? Detta är något som jag har upplevt både gällande sluta röka och viktnedgång. Rökningen är fine, de flesta har någorlunda lika förutsättningar för att lyckas. Men tittar man på viktminskning så har jag blivit fundersam många gånger. Frågan är om en människa med 60 kilos övervikt, och en människa med 10 kilos över har samma förutsättningar för att lyckas nå sina målvikter? Visst att det krävs både vilja och motivation för båda dessa för att lyckas. Men rent logist sett måste ju den med 60 kilos bagage ha en längre resa framför sig, det vill säga att mållinjen är liiite längre fram. De extra straffrundorna blir många till antalet och detta är inget man kan komma ifrån!
Hur är det då med självdisciplin? Jag tror inte att den tyngre behöver mer självdesciplin är den andra. Man behöver självdesciplin även efter att man kommit i mål, då drar projektet i gång som man står inför resten av livet: Att behålla vikten! Något som den tyngre behöver i större potion än den andra för att lyckas, är tålamod! Och just detta är nyckeln till många hänglås på diverse drömmar!

Jag tycker inte att den ena är duktigare än den andra. Alla människor som når sina mål, oavsett om det gäller viktminskning eller exempelvis karriärsklättring, så ska man ge sig själv en klapp på axeln! Jag tycker bara vi skrotar frasen "Kan jag så kan du", för det är inte frasen som är inspirerande!

- Vi gör samma resa.. skillnaden är bara att jag måste fortsätta lite (mycket) till -

/Vv

Velande!

Jag vet inte riktigt vart jag står när det gäller vikten. Jag skulle inte säga att jag bantar då jag egentligen inte har några specifika förbud. Men samtidigt så äter jag inte samma mängder som jag gjorde för fyra veckor sedan. Jag kanske bara har blivit medveten?
Jag har dock fortfarande inte vägt mig. Förklaringen är nog enkel och består av två ord: rädsla och besvikelse. Jag är rädd för att siffrorna ska visa högre än någonsin och därmed bidra med en stor potion besvikelse. Men samtidigt är det skrämmande att inte veta.. Jag dras ju med denna övervikt för att jag under så lång tid har blundat för allt gott jag tuggat i mig.. Att veta eller att inte veta, vet inte vad som är värst!

- De tunga stegen till vågen är åtminstone påbörjade -

/Vv

Överviktens synvinkel!

Nu sitter jag här igen. Vet inte hur många inlägg jag skrivit denna vecka, som aldrig blivit färdigskrivna och därför heller inte postade.

Har funderat på en sak. Kan det vara så att de som är kraftigt överviktiga ser vardagen (eller vissa delar av vardagen) från en annan synvinkel? Att man ser vardagen genom annat glas, där övervikten är utgångspunkten. Exempel på detta är funderingar kring vad hissens maxvikt är, om borden och sofforna är fastskruvade i golvet på fiket/restaurangen som minimerar sittytan, hur långt bältet är i bilen, hur smal den där stolen är med armstöd på sidorna samt hur brett det är i kassan om man vill smita förbi för att man glömt plånboken. Listan kan säkerligen göras lång.. Eller så är jag ensam om detta, men oavsett vad så är det min verkligenhet många gånger.

- Övervikten bidrar med mer än stora kläder och höga siffror -

/Vv

Nattetid.. igen!

Nu är det natt igen.. och här sitter jag med näsan i skolböckerna och blir mer och mer frustrerad ju mer klockans visare rusar medsols. Jag har hamnat efter med studierna, förbaskat mycket! Av alla de tentor som spottats ut under den precis förbipasserande hösten, har jag endast fått in EN. Kan inte ens räkna hur många jag ligger efter med.. tappade räkningen vid tre... tton. Jag vill komma ikapp, jag vill känna glädjen över att studera som jag gjorde förr, men hur länge lever optimismen?

"Jag vill för en gångs skull avsluta med flaggan i topp"

/Vv

Pluggeri!

I morse klockan halv sex satt jag och pluggade - med nattmössan halvt nerdragen över ögonen. Jag trotsade tröttheten i hopp om få insperation till att skriva klart uppsatsen. Dessvärre fick jag ihop cirka fem rader, av de fem sidor som saknas innan den kan skickas in för bedömning. Nu sitter jag här igen, men worddokumenten framför näsan och hoppas att betongkänslan i fingertopparna ska försvinna.

"Jag vill också kunna säga att jag har skrivkramp"

/Vv

Skratt-träning.

Tittade på Mia på Grötö tidigare i kväll, och magmusklerna jag inte trodde existerade, fick sig en rejäl omgång. Skrattet som flög från soffan blev som en enda lång melodi i sig själv, samtidigt som magmusklerna krampade lite extra vid varje andeltag. Härligt program med glimten i ögat, underbart!

Jag har inte kommit i gång med någon speciell träning för min "gå-ner-i vikt-resa". Jag har inga specifika planer kring träning än heller utan tar en sak i taget och grubblar lite hur jag vill göra. Små steg till förändring som förhoppningsvis håller livet ut. Denna försiktighet..

"Att skratta är också en träningsform.. iallafall om man ska lyssna på magmusklerna"

/Vv

Äntligen!

Äntligen infinner sig den där känslan "nu fasiken ska jag fixa detta". Som jag har väntat. Men samtidigt möter jag känslan med försiktighet, anledningen till smygandet är att jag har lurat mig själv så många gånger. Trott att jag ska fixa det för att känslan finns där, men ack så fel man kan ha gång på gång. Men ändå, vill jag tro att jag fixar det just denna gång, och det måste jag tro på till jag visat motsatsen.

"Jag vill.. jag kan.. jag ska.."

/Vv

2013!

2012 tillhör nu det förflutna, och 2013 har börjat sin resa. Detta år kommer att ta med oss på en 365 dagar lång färd.Även om detta är något som vi gör varje år, så är det ena året inte det andra likt.

Vi är inne på andra veckan och här bjuds det på förkylning, feber och halsont. Jag har parkerat häcken i soffan då jag snarkar som en tok på grund av basiluskerna som hälsar på lite här och där i kroppen. Just nu vill jag bara bli frisk så jag kan få in dessa tentor som som skulle varit inlämnade redan i September.. Känns Crap!, men än så länge har jag inte gett upp (konstigt nog).

"Förhoppningarna om att 2013 bjuder på mycket glädje är höga"

/Vv